Mötesplats Svenskt VägCentrum

Asfalt har använts problemfritt på våra vägar i mer än 100 år. Enda gången en relevant diskussion kan uppstå kring hälsa och miljö är när gamla beläggningar med stenkolstjära bryts upp. Den användes under några decennier i tankbeläggningar och som vidhäftningsmedel fram till början av 1970-talet, då denna biprodukt från tillverkningen av koks och stadsgas slutade produceras i Sverige. Stenkolstjära innehåller ämnesgrupper som klassificeras som cancerframkallande men det handlar om kliniskt påvisade risker, inte baserat på hälsostudier. Inga hälsovådliga effekter har kunnat påvisas i fullskaliga undersökningar. En lång rad utredningar med provtagningar på vatten och intilliggande jordar uppvisar inga utlakade ämnen. Den definierade ämnesgruppen 16 PAH, som delvis består av cancerklassificerade ämnen, utgör 30 % och sitter helt fast i stenkolstjäran och kan inte transporteras vidare, eftersom ämnet är olösligt i vatten. Enda möjligheten till migrering är i form av materialpartiklar. I den formen kan de upptäckas i spektroskopiska materialanalyser. En förekomst av 300 ppm 16 PAH svarar till 1/1000-del stenkolstjära i rent stenmaterial. Oavsett noterad mängd stenkolstjära lakas inga ämnen ut och utgör inget hot mot hälsa eller miljö. 1000 gånger 0 är fortfarande 0. En omfattande hälsostudie vid Umeå universitet av asfaltarbetare från tiden då stenkolstjära användes (Järvholm, B., Bergdahl, I. (1999). Undersökning av förekomst av cancer bland svenska asfaltarbetare) uppvisar ingen överfrekvens av relevanta cancerformer. Gruppen var tvärtom friskare än andra byggnadsarbetare och framförallt den genomsnittliga befolkningen. Trots detta bedöms stenkolstjära i ytterst små mängder i partikelform vara skäl nog för deponering och till och med för destruktion. Det orsakar helt onödiga kostnader och medför kapitalförstöring istället för återvinning av prima stenmaterial, som skulle bespara uttag av motsvarande mängd nytt berg. Varför envisas myndigheter och miljöhandläggare med att framhålla risker som inte finns? Det är ett slöseri med skattemedel och förhindrar ett angeläget cirkulärt miljöarbete.

Kruxet i all återvinning är att restprodukter uppstår i tid och rum utan koppling till möjlig avsättning. Ofta är processerna i otakt. Det behöver åtgärdas på något sätt och den som gör det måste få betalt för arbetet. Ett fungerande kretslopp bygger därför på att alla berörda parter accepterar detta och verkar för att kedjan håller från första till sista länk. En enda svag länk drabbar alla.

Det låter som alkemi men certifierad föryngringsolja gör faktiskt guld av asfaltgranulat. Dessutom är det enda sättet att göra ny asfalt av 100 % returasfalt.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.

Hört på restaurant: – Vaktmästar’n! Den här kycklingen ser inte bra ut! – Det är värre än så, herr’n, den är död. På samma sätt är det med returasfalt, den ser inte bra ut och den är död. Men den går att återuppliva. Hjärtstartaren heter föryngringsmedel.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.

Alla vet att asfalt kan återvinnas och många håller på med det men få vet hur man gör. Misslyckad återvinning drabbar köparna av asfalt, inte omedelbart men förr eller senare. Problemet är att det kostar att göra det rätt och en operatör mitt i tillverkningskedjan vill inte ta det på sig om inte kostnaden kan täckas upp eller att det leder till andra fördelar.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.