Mötesplats Svenskt VägCentrum

https://sustainability.usask.ca/documents/Six_Sins_of_Greenwashing_nov2007.pdf

Bland obehövliga industriavfall i vägbyggandet finns ”lignin”, en ospecificerad processrest från pappersindustrin i olika former, ibland som pulver och ibland uppblandat med andra rester som så kallad svartlut. Lignin används bland annat som bränsle i den oerhört energikrävande framställningen av papper och där gör det god nytta. Avfallet är inte en kvalitetssäkrad produkt till skillnad från asfaltens noggrant tillverkade och högkvalitativa komponenter. Lignin skulle teoretiskt kunna ersätta vanligt mineralfiller, som emellertid finns i övermått i Sverige. Eftersom pulvret inte löser sig i eller förenar sig kemiskt med bitumen ersätter det inte bitumen i något avseende. Lignin i pulverform är lätt, 1,3 g/cm³ (samma som lösningsmedlet metylenklorid), och kan följa med vid extraktion och därför felaktigt uppfattas som upplöst i bitumen. Påståendet att lignin kan ersätta bitumen är alltså fullständigt gripet ur luften. Av någon anledning tiger bitumenindustrin om detta och därmed lever missuppfattningen vidare, pådrivet av avfallets ägare, av konsulter och forskare med begränsad kompetens i den här frågan och av verksamheter som har sina skäl att framstå som klimatengagerade. Det är genant för branschen men är dessvärre inte unikt som exempel på dumpning av avfall i asfalt (läs: gamla bildäck) och sannolikt inte det sista. Avsluta omedelbart detta slöseri med tid och resurser, som vilseleder personer utanför asfaltbranschen och skadar seriös asfaltforskning!

Asfalt har använts problemfritt på våra vägar i mer än 100 år. Enda gången en relevant diskussion kan uppstå kring hälsa och miljö är när gamla beläggningar med stenkolstjära bryts upp. Den användes under några decennier i tankbeläggningar och som vidhäftningsmedel fram till början av 1970-talet, då denna biprodukt från tillverkningen av koks och stadsgas slutade produceras i Sverige. Stenkolstjära innehåller ämnesgrupper som klassificeras som cancerframkallande men det handlar om kliniskt påvisade risker, inte baserat på hälsostudier. Inga hälsovådliga effekter har kunnat påvisas i fullskaliga undersökningar. En lång rad utredningar med provtagningar på vatten och intilliggande jordar uppvisar inga utlakade ämnen. Den definierade ämnesgruppen 16 PAH, som delvis består av cancerklassificerade ämnen, utgör 30 % och sitter helt fast i stenkolstjäran och kan inte transporteras vidare, eftersom ämnet är olösligt i vatten. Enda möjligheten till migrering är i form av materialpartiklar. I den formen kan de upptäckas i spektroskopiska materialanalyser. En förekomst av 300 ppm 16 PAH svarar till 1/1000-del stenkolstjära i rent stenmaterial. Oavsett noterad mängd stenkolstjära lakas inga ämnen ut och utgör inget hot mot hälsa eller miljö. 1000 gånger 0 är fortfarande 0. En omfattande hälsostudie vid Umeå universitet av asfaltarbetare från tiden då stenkolstjära användes (Järvholm, B., Bergdahl, I. (1999). Undersökning av förekomst av cancer bland svenska asfaltarbetare) uppvisar ingen överfrekvens av relevanta cancerformer. Gruppen var tvärtom friskare än andra byggnadsarbetare och framförallt den genomsnittliga befolkningen. Trots detta bedöms stenkolstjära i ytterst små mängder i partikelform vara skäl nog för deponering och till och med för destruktion. Det orsakar helt onödiga kostnader och medför kapitalförstöring istället för återvinning av prima stenmaterial, som skulle bespara uttag av motsvarande mängd nytt berg. Varför envisas myndigheter och miljöhandläggare med att framhålla risker som inte finns? Det är ett slöseri med skattemedel och förhindrar ett angeläget cirkulärt miljöarbete.

Kruxet i all återvinning är att restprodukter uppstår i tid och rum utan koppling till möjlig avsättning. Ofta är processerna i otakt. Det behöver åtgärdas på något sätt och den som gör det måste få betalt för arbetet. Ett fungerande kretslopp bygger därför på att alla berörda parter accepterar detta och verkar för att kedjan håller från första till sista länk. En enda svag länk drabbar alla.

Det låter som alkemi men certifierad föryngringsolja gör guld av asfaltgranulat. Dessutom är det enda sättet att göra ny asfalt av 100 % returasfalt.

Asfalt blandas lätt med asfalt. Ett barn begriper det. Därför måste returasfalt först bli nygammal asfalt innan den möter jungfrulig asfalt i asfaltblandaren. Mjukt bitumen har ingen möjlighet att ta sig in i returasfaltens hårda bruk. Bara lättflytande föryngringsolja klarar den uppgiften. Det behövs ingen doktorshatt för att inse det.

Föryngringsoljan måste utgöras av beständig mineralolja. Olika naturoljor som tallolja eller rapsolja polymeriserar ganska snabbt, vilket gör returasfalten styv och spröd igen. Livslängden halveras.

Någon undrar kanske hur och var föryngringsoljan lämpligen sätts till? En möjlighet är vid krossningen, när materialet ändå lastas omkring och finns på matarband. Ingen extrakostnad för det arbetet. Sedan kan materialet ligga i upplag medan oljan sakta jobbar sig in i returasfalten. Varken sammanbakning eller avrinning sker, frågan är utredd. Ett annat alternativ är tillsats strax innan parallelltrumman. Där kan den sista justeringen göras så att bituminet i returasfalten får önskad kvalitet.

Bild. Föryngringsolja tillsätts på matarband och blandas in genom en Static Mixer.

Ur praktisk synvinkel är det en klar fördel med föryngring av returasfalten i förväg. Bitumen i returasfalt kan variera i hårdhet och att korrigera det i blandningsmomentet är vanskligt. Om bitumenet i returasfalten istället mjukas upp med föryngringsolja till en standardkvalitet, till exempel 70/100, kan samma bitumen användas som vid nytillverkning. Mängden returasfalt kan få variera utan att receptet i tillsatts nytilklverkad asfalt behöver ändras vad gäller tillfört nytt bitumen.

Anledningen till att föryngring inte är standardiserad kan sökas i rollerna i produktionskedjan hos entreprenörer i allmänhet och en mellanoperatör som ett asfaltverk i synnerhet. Föryngringsolja kostar pengar och den här kostnaden kommer sist i raden av utlägg för återvinning. Det är klart att man hoppas på att det ska klara sig utan för att slippa ett försämrat ekonomiskt utfall. I synnerhet om det har utlovats guld och gröna skogar för att få lov att göra denna stora investering. Kanske står man där redan med röda siffror för något som man tvingats till mot bättre vetande. För sådant finns ingen förståelse i verksamheter som förväntas generera vinst, som är fallet med asfaltverk. Det är fel att överlåta beslut om föryngring med så stor betydelse för samhället på en operatör med ett så pass avgränsat uppdrag.

Hört på restaurant: – Vaktmästar’n! Den här kycklingen ser inte bra ut! – Det är värre än så, herr’n, den är död. På samma sätt är det med returasfalt, den ser inte bra ut och den är död. Men den går att återuppliva. Hjärtstartaren heter föryngringsmedel.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.

Alla vet att asfalt kan återvinnas och många håller på med det men få vet hur man gör. Misslyckad återvinning drabbar köparna av asfalt, inte omedelbart men förr eller senare. Problemet är att det kostar att göra det rätt och en operatör mitt i tillverkningskedjan vill inte ta det på sig om inte kostnaden kan täckas upp eller att det leder till andra fördelar.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.