Asfalt har använts problemfritt på våra vägar i mer än 100 år. Enda gången en relevant diskussion kan uppstå kring hälsa och miljö är när gamla beläggningar med stenkolstjära bryts upp. Den användes under några decennier i tankbeläggningar och som vidhäftningsmedel fram till början av 1970-talet, då tillverkningen av koks och stadsgas upphörde. Stenkolstjära innehåller ämnesgrupper som klassificeras som cancerframkallande men det handlar om teoretiska risker, inte verkliga. Inga hälsovådliga effekter har kunnat påvisas. En lång rad undersökningar med provtagningar på vatten och intilliggande jordar uppvisar inga utlakade ämnen. Den definierade ämnesgruppen 16 PAH, som delvis består av cacerklassificerade ämnen, utgör 30 % och sitter helt fast i stenkolstjäran och kan inte transporteras vidare med vatten. Enda möjligheten till migrering är i form av materialpartiklar. I den formen kan de upptäckas i spektroskopiska materialanalyser. En förekomst av 300 ppm 16 PAH svarar till 1/1000-del stenkolstjära i rent stenmaterial. Oavsett noterad mängd stenkolstjära lakas inga ämnen ut och utgör inget hot mot hälsa eller miljö. 1000 gånger 0 är fortfarande 0. En omfattande hälsostudie av asfaltarbetare från den aktuella perioden uppvisar ingen överfrekvens av relevanta cancerformer. Gruppen var tvärtom friskare än andra byggnadsarbetare och framförallt den genomsnittliga befolkningen. Trots detta bedöms stenkolstjära i ytterst små mängder i partikelform vara skäl nog till deponering och till och med för destruktion. Det orsakar fullkomligt onödiga kostnader och medför kapitalförstöring istället för återvinning av prima stenmaterial, som skulle bespara uttag av motsvarande mängd nytt berg. Varför envisas miljömyndigheterna med att framhålla risker som inte finns? Det är ett slöseri med skattemedel och hindrar ett angeläget cirkulärt miljöarbete.