Mötesplats Svenskt VägCentrum

Företag med stora materialvolymer har alltid haft ett gott öga till vägbyggande som mottagare av industrirester. Asfaltverksamheten använder avsevärda mängder stenmaterial och bitumen. Även en mindre dos av något inblandningsbart ämne summeras till ansenliga kvantiteter i slutänden. På listan över misslyckade inblandningsförsök finns granulerade bildäck och lignin från pappersmassaindustrin. Från papperstillverkningen kommer en annan rest, som egentligen inte har några problem med kvittblivning, nämligen svartlut. Den används som bränsle i pappersmassatillverkningen och är råvara till tallolja eller biobränsle och betingar där ett betydande värde. Ändå görs försök med inblandning i asfalt efter påstådd men obevisad klimatvinst som så kallad kolsänka, ett skolexempel på green washing och vilseledande reklam.

Ett avfall som däremot är välkommet in i vägbyggandet är krossad returasfalt. Den fungerar utmärkt som tillskott i obundna grusmaterial, både tekniskt och ekonomiskt och kräver inga särskilda investeringar. Alla grusföretag kan klara av det, förutsatt att det sker på rätt sätt. För att bli ny asfalt igen krävs emellertid stora investeringar i asfaltverken. Därutöver kommer kostnader på materialsidan för föryngringsmedel, som ska ge asfalten nytt liv. En utprovad mängd mjukgörande olja av rätt sort krävs tillsammans med korrekt doseringsteknik och omblandning. Varje avsteg från bästa utförande riskerar slutresultatet. I värsta fall kan beläggningsarbetet behöva göras om. Idag sker tillverkningen utan insyn helt efter tillverkarens gottfinnande och ekonomiska prioriteringar, eftersom föreskrivna handledningar och riktlinjer saknas. Slutresultatet kan inte bedömas med provningsmetoder för nytillverkning, eftersom de inte undersöker asfaltens hållbarhet. Asfaltens sammansättning och kontroll av komponenter säkrar vanligtvis kvaliteten i nytillverkad asfalt men säger inget om hur asfaltens olika beståndsdelar samverkar i fallet återvinning. Därför är tillverkningsstegen som tagits fram under mångårigt utvecklingsarbete så viktiga att följa in i minsta detalj, vilket dessvärre sällan sker. Kunder som köper asfaltbeläggningar med återvunnen asfalt måste kräva att produktionen kontrolleras och godkänns av oberoende kompetens på området.

Exempel på olämpliga föryngringsmedel är naturoljor, bland dem finns tallolja. Till skillnad från mineralolja förändras de över tid och polymeriseras till en hartsliknande, styv konsistens, som kåda i fallet tallolja. Det innebär att den inledningsvis uppmjukande förmågan avklingar och att den gamla asfalten återgår till sitt styva och spröda ursprung. Med föryngringsmedel baserade på mineralolja, med liknande ursprung som bitumen, blir effekten däremot beständig och slutresultatet kan jämföras med nytillverkad asfalt.

I klimatdebatten förekommer begreppet kolsänka, som innebär att koldioxid tas upp, förvaras eller reduceras. Tanken är att kolsänkan ska kompensera andra utsläpp inom aktuell verksamhet. Med lite fingerfärdig balansräkning brukar det fungera i åtminstone reklam och marknadsföring, eftersom påståenden i de fallen sällan avkrävs bevis, som i seriös, transparent forskning.

Från pappersmassaindustrin kommer en processrest, antingen obehandlad som svartlut eller raffinerad som tallolja. Den är välkänd inom kemiskteknisk verksamhet, t ex plast- och färgtillverkning. Som alla oljeliknande produkter kan tallolja blandas in i bitumen. Då hittar en kreativ försäljare av asfaltprodukter ett argument för inblandning av tallolja, baserat på skogens upptag av koldioxid, vidarebefordrad genom tallolja in i asfalt. Därigenom infångad koldioxid ska då kompensera för asfalthanteringens användning av petroleumbränslen i entreprenadmaskiner och transporter. Dessutom påstås tallolja minska behovet av importerat bitumen, alltså en kolsänka och samtidigt ett bitumensubstitut. Så långt allt väl, om det bara vore sant.

Pappersmassatillverkning är en oerhört energikrävande industriprocess med betydande utsläpp (https://environmentalintegrity.org/wp-content/uploads/2025/08/EIP_Report_PaperTrailofPollution_5.29.25.pdf ). Energin kommer till stor del från skogsrester men också andra industrirester, som tjockolja och gummi. För vissa produktionssteg används petroleumbränsle. Skogsbränsle för energiproduktion kan låta klimatmässigt korrekt men innebär i praktiken en minskning av skogens kolinlagring och påspädning av koldioxiden i atmosfären, alltså ett kontraproduktivt klimatarbete. Tallolja innehåller visserligen kol och syre men själva raffineringen släpper ut koldioxid. Framställningen av tallolja orsakar rimligtvis lika mycket utsläppt koldioxid som tillverkningen av bitumen. Ersättning av bitumen med tallolja medför alltså inte minskade utsläpp av koldioxid, resultatet blir “zero” för att citera reklamtexterna. Att inblandad tallolja inte eldas upp innebär inte något besparat utsläpp av koldioxid, eftersom den ersätts med något annat koldioxidproducerande ämne i form av skogsbränsle eller petroleumprodukt. Åter igen, vinsten är “zero”. 

Bortsett från detta och från att kostnaderna är högre för tallolja och andra naturloljor jämfört med väl fungerande överbliven mineralolja, så låter det väl ändå rimligt? Ja, om det inte vore för att naturoljor polymeriseras och i fallet tallolja ändras från lättflytande olja till kåda efter något år. Genom detta hårdnar bituminet och asfalten försprödas.  Ligger den som slitlager går den i bitar, hur snabbt beror på inblandad mängd. Hamnar den i underliggande lager syns det inte lika tydligt lika fort men skadan finns där med kostnader för efterkommande väghållare.

Vore det inte för att tallolja är direkt skadlig för asfaltbeläggningar, skulle tilltaget bara kunna avfärdas som ett reklamjippo och ett oblygt exempel på green washing, inte utan underhållningsvärde, det ska medges. Tallolja har dålig klimat- och miljöprofil, liksom hela pappersmassaindustrin, det går inte att komma runt. Processresterna efter tillverkning av pappersmassa ska användas på sina tekniska meriter och inget annat. Annars är kanske deponering den klimatmässigt bästa lösningen, bara inte i asfalt.

https://sustainability.usask.ca/documents/Six_Sins_of_Greenwashing_nov2007.pdf

Bland obehövliga industriavfall i vägbyggandet finns ”lignin”, en ospecificerad processrest från pappersindustrin i olika former, ibland som pulver och ibland uppblandat med andra rester som så kallad svartlut. Lignin används bland annat som bränsle i den oerhört energikrävande framställningen av papper och där gör det god nytta. Avfallet är inte en kvalitetssäkrad produkt till skillnad från asfaltens noggrant framställda komponenter. Lignin är ett fast ämne utan smältpunkt och skulle teoretiskt kunna ersätta vanlig mineralfiller, som emellertid finns i övermått i Sverige. Eftersom pulvret saknar viskösa egenskaper och inte löser sig i eller förenar sig kemiskt med bitumen ersätter det inte bitumen i något avseende. Lignin i pulverform är lätt, 1,3 g/cm³ (samma som lösningsmedlet metylenklorid), och kan följa med vid extraktion och därför felaktigt uppfattas som upplöst i bitumen. Påståendet att lignin kan ersätta bitumen är alltså fullständigt gripet ur luften. Av någon anledning tiger bitumenindustrin om detta och därmed lever missuppfattningen vidare, pådrivet av avfallets ägare, av konsulter och forskare med begränsad kompetens i den här frågan och av verksamheter som har sina skäl att framstå som klimatengagerade. Det är genant för branschen men är dessvärre inte unikt som exempel på dumpning av avfall i asfalt (läs: gamla bildäck) och sannolikt inte det sista. Avsluta omedelbart detta slöseri med tid och resurser, som vilseleder personer utanför asfaltbranschen och skadar seriös asfaltforskning!

Asfalt har använts problemfritt på våra vägar i mer än 100 år. Enda gången en relevant diskussion kan uppstå kring hälsa och miljö är när gamla beläggningar med stenkolstjära bryts upp. Den användes under några decennier i tankbeläggningar och som vidhäftningsmedel fram till början av 1970-talet, då denna biprodukt från tillverkningen av koks och stadsgas slutade produceras i Sverige. Stenkolstjära innehåller ämnesgrupper som klassificeras som cancerframkallande men det handlar om kliniskt påvisade risker, inte baserat på hälsostudier. Inga hälsovådliga effekter har kunnat påvisas i fullskaliga undersökningar. En lång rad utredningar med provtagningar på vatten och intilliggande jordar uppvisar inga utlakade ämnen. Den definierade ämnesgruppen 16 PAH, som delvis består av cancerklassificerade ämnen, utgör 30 % och sitter helt fast i stenkolstjäran och kan inte transporteras vidare, eftersom ämnet är olösligt i vatten. Enda möjligheten till migrering är i form av materialpartiklar. I den formen kan de upptäckas i spektroskopiska materialanalyser. En förekomst av 300 ppm 16 PAH svarar till 1/1000-del stenkolstjära i rent stenmaterial. Oavsett noterad mängd stenkolstjära lakas inga ämnen ut och utgör inget hot mot hälsa eller miljö. 1000 gånger 0 är fortfarande 0. En omfattande hälsostudie vid Umeå universitet av asfaltarbetare från tiden då stenkolstjära användes (Järvholm, B., Bergdahl, I. (1999). Undersökning av förekomst av cancer bland svenska asfaltarbetare) uppvisar ingen överfrekvens av relevanta cancerformer. Gruppen var tvärtom friskare än andra byggnadsarbetare och framförallt den genomsnittliga befolkningen. Trots detta bedöms stenkolstjära i ytterst små mängder i partikelform vara skäl nog för deponering och till och med för destruktion. Det orsakar helt onödiga kostnader och medför kapitalförstöring istället för återvinning av prima stenmaterial, som skulle bespara uttag av motsvarande mängd nytt berg. Varför envisas myndigheter och miljöhandläggare med att framhålla risker som inte finns? Det är ett slöseri med skattemedel och förhindrar ett angeläget cirkulärt miljöarbete.

Kruxet i all återvinning är att restprodukter uppstår i tid och rum utan koppling till möjlig avsättning. Ofta är processerna i otakt. Det behöver åtgärdas på något sätt och den som gör det måste få betalt för arbetet. Ett fungerande kretslopp bygger därför på att alla berörda parter accepterar detta och verkar för att kedjan håller från första till sista länk. En enda svag länk drabbar alla.

Det låter som alkemi men certifierad föryngringsolja gör guld av asfaltgranulat. Dessutom är det enda sättet att göra ny asfalt av 100 % returasfalt.

Asfalt blandas lätt med asfalt. Ett barn begriper det. Därför måste returasfalt först bli nygammal asfalt innan den möter jungfrulig asfalt i asfaltblandaren. Mjukt bitumen har ingen möjlighet att ta sig in i returasfaltens hårda bruk. Bara lättflytande föryngringsolja klarar den uppgiften. Det behövs ingen doktorshatt för att inse det.

Föryngringsoljan måste utgöras av beständig mineralolja. Olika naturoljor som tallolja eller rapsolja polymeriserar ganska snabbt, vilket gör returasfalten styv och spröd igen. Livslängden halveras.

Någon undrar kanske hur och var föryngringsoljan lämpligen sätts till? En möjlighet är vid krossningen, när materialet ändå lastas omkring och finns på matarband. Ingen extrakostnad för det arbetet. Sedan kan materialet ligga i upplag medan oljan sakta jobbar sig in i returasfalten. Varken sammanbakning eller avrinning sker, frågan är utredd. Ett annat alternativ är tillsats strax innan parallelltrumman. Där kan den sista justeringen göras så att bituminet i returasfalten får önskad kvalitet.

Bild. Föryngringsolja tillsätts på matarband och blandas in genom en Static Mixer.

Ur praktisk synvinkel är det en klar fördel med föryngring av returasfalten i förväg. Bitumen i returasfalt kan variera i hårdhet och att korrigera det i blandningsmomentet är vanskligt. Om bitumenet i returasfalten istället mjukas upp med föryngringsolja till en standardkvalitet, till exempel 70/100, kan samma bitumen användas som vid nytillverkning. Mängden returasfalt kan få variera utan att receptet i tillsatts nytilklverkad asfalt behöver ändras vad gäller tillfört nytt bitumen.

Anledningen till att föryngring inte är standardiserad kan sökas i rollerna i produktionskedjan hos entreprenörer i allmänhet och en mellanoperatör som ett asfaltverk i synnerhet. Föryngringsolja kostar pengar och den här kostnaden kommer sist i raden av utlägg för återvinning. Det är klart att man hoppas på att det ska klara sig utan för att slippa ett försämrat ekonomiskt utfall. I synnerhet om det har utlovats guld och gröna skogar för att få lov att göra denna stora investering. Kanske står man där redan med röda siffror för något som man tvingats till mot bättre vetande. För sådant finns ingen förståelse i verksamheter som förväntas generera vinst, som är fallet med asfaltverk. Det är fel att överlåta beslut om föryngring med så stor betydelse för samhället på en operatör med ett så pass avgränsat uppdrag.

Hört på restaurant: – Vaktmästar’n! Den här kycklingen ser inte bra ut! – Det är värre än så, herr’n, den är död. På samma sätt är det med returasfalt, den ser inte bra ut och den är död. Men den går att återuppliva. Hjärtstartaren heter föryngringsmedel.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.

Alla vet att asfalt kan återvinnas och många håller på med det men få vet hur man gör. Misslyckad återvinning drabbar köparna av asfalt, inte omedelbart men förr eller senare. Problemet är att det kostar att göra det rätt och en operatör mitt i tillverkningskedjan vill inte ta det på sig om inte kostnaden kan täckas upp eller att det leder till andra fördelar.

Sänd en hälsning med hemsidans kontaktuppgifter, avvakta inbjudan, logga in och läs mer.