Smutsen på bilarna kommer från vägarna. Smutsen på vägarna kommer från alla möjliga källor i omgivningarna (eldning, industriutsläpp, halkbekämpning) men även läckage och avnötningsrester från fordon och vägytor. All denna smuts hamnar luftburen eller med regnvattnets hjälp så småningom i marker, vattendrag och sjöar. En försvinnande liten andel tar vägen via tvätt av bilars lackerade ytor. Oavsett vilken väg smutsen tar är det fråga om samma ämnen. Tvättvatten från bilar och dagvatten från gator och vägar håller kanske inte dricksvattenkvalitet men är fördenskull inte giftigt för djur och natur. Om så vore fallet skulle det synas i omgivningarna. Tvärtom frodas djurliv och växter i fördröjningsdammar utmed vägarna och i stadskanaler som tar emot dagvatten.

Men tvättmedlen då, undrar någon. Helt försumbart jämfört med utsläpp från hushållens disk och tvätt. Och oljor? Motortvätt sker inte ”på gatan” och infarter, bara i tvätthallar och i verkstäder. Så tvätt av bilars lackerade ytor måste vara vår tids absolut minsta miljöproblem. Varför då dessa grundlösa påståenden om “fultvätt” utan tillstymmelse till bevis? Om en företeelse ska framhållas eller misskrediteras i reklam eller nyhetsförmedling finns alltid användbara klimat-, hälso- och miljöskäl till hands, sanna eller falska är inte så noga, bara det tjänar syftet. Och gärna med nedvärderande och oseriösa tillägg som ful- och -skam för att blanda bort korten och smita undan en saklig argumentation.

Av ordningsskäl, och inget annat, ska bilar inte rengöras och tvättas på gator för uppställning och trafik. Slappt upprepade miljöargument (favoritord: ”tungmetaller”) faller tillbaka på budbärarna själva med frågan: vad ligger egentligen bakom? Ekonomiska intressen i bilvårdsanläggningar? Aversion mot privatägda bilar? Brist på arbetsuppgifter på miljökontoren? Det måste finnas viktigare frågor att ägna skattefinansierad arbetstid åt!