1975 inleddes en ny era – Kalltekniken – som var tänkt att revolutionera beläggningstekniken. Under 15 år satsades stort och helhjärtat från både branschen och vägmyndigheterna. I början av 1990-talet slutade företagen med tekniken. Bara Vägverkets egenregiverksamhet gjorde ett sista ryck under några år och lade sedan ner. Norska Vegvesendet storsatsade på Kalltekniken i slutet av 1990-talet för att sedan läggas ner även där. Kvar finns idag Nynas’ Nymix/Nybreak för brytning av emulsioner, som under alla år varit teknikens stora problem.
Storsäljaren utomlands var slurry men den fungerade inte i Norden på grund av dubbarna. Den enda nytillverkade produkten som fungerar än idag är AEB Ö placerad som bärlager direkt på obundet grusmaterial. Det finns ytterligare en Kallteknikapplikation i form av kallblandad återvinning men då inte med bitumenemulsion utan med ett uppmjukande tillsatsmedel av rapsolja: ROD. Beläggningsprodukten går under namnet KALLrec.
Det här är lite udda tillämpningar som i likhet med tankbeläggningar bäst passar företag med specialkompetens på området och inte alla beläggningsföretag. Där varmåtervinning inte kan åstadkommas är KALLrec en användbar produkt för lågtrafikerade vägar och ytor. AEB Ö är ett alternativ till indränkt makadam och har ungefär samma vägtekniska funktion.
Med undantag av de här begränsade tillämpningarna får Kalltekniken som den lanserades 1975 betraktas som ett avslutat kapitel, sörjd och saknad av många, inte minst undertecknad, som ägnade halva yrkeslivet åt hanteringen. En del betraktar tankbeläggningar som Kallteknik men det är att tänja begreppet lite väl långt eftersom det då inte handlar om asfaltmassor. Efterföljaren till Kalltekniken heter MFB, Mjuka Flexibla Beläggningar. Det handlar om samma vägtekniska behov och materialtekniska funktion, med en liten men betydande skillnad – man tillför lite värme, bland annat för att garantera läggbarhet under en hel säsong.
