Innan lanseringen av Kalltekniken 1975 användes uppvärmt oljegrus och asfaltlösningsbetong, främst i skogslänen. Uppvärmningen gjordes med enkla, mobila utrustningar och det handlade om intervallet 50-90 °C. Den gamla skolans förespråkare såg med skepsis på den nya Kalltekniken och hade helt rätt i ett avseende: det är kallt i Sverige i början och i slutet av beläggningssäsongen. Detta kompenserades med värmeutrustningen men det fanns inte samma möjlighet för Kalltekniken, som byggde på användning av bitumenemulsion. Förutom en rad andra problem, bland annat med läggbarheten och avrinning, bidrog detta till att tekniken så småningom lades ner.
Under Kallteknikperioden 1975 till 1992 pågick utvecklingen av ett uppvärmt alternativ, Mjukasfalt. När Kalltekniken lades ner var Mjukasfalt redo att ta över. Det stora problemet med Mjukasfalt har varit att hitta en lättflyttad och effektiv uppvärmningsteknik. 1992 introducerades ångvärme, som hämtades från uppvärmning av stenmaterial till betongtillverkning under kalla perioder. Uppvärmningstekniken är sedan dess intimt förknippad med tillverkning av Mjukasfalt. Metoden är relativt energikrävande med tanke på att stenmaterialet inte torkas och stannar på ca 80 °C. Gruskurvans sammansättning måste anpassas för att ångvärmen ska stanna i grusmaterial och inte passera igenom som en gejser. Det sätter gränser för vad som kan tillverkas.
MFB, Mjuka Flexibla Beläggningar, är samlingsnamnet för alla gamla och nya beläggningstyper för lågtrafikerade vägar långt från varmblandningsverken. Det inrymmer Mjukasfalt i alla dess former, AEB Ö, KALLrec, Kallfix och PreBit, den nya tanktekniken. Ångvärmen behöver ersättas. Behovet ligger precis som före 1975 i intervallet 50-90 °C.