Smutsen på bilarna kommer från vägarna. Smutsen på vägarna kommer från alla möjliga källor i omgivningarna (eldning, industriutsläpp, alla sorters transporter) men även avnötningsrester från bilar och vägytor. All denna smuts hamnar med regnvattnets hjälp så småningom i marker, vattendrag och sjöar. En försvinnande liten andel tar vägen via tvätt av bilars lackerade ytor. Oavsett vilken väg smutsen tar är det fråga om samma ämnen. Tvättvatten från bilar och dagvatten från gator och vägar håller kanske inte dricksvattenkvalitet men är fördenskull inte giftigt för djur och natur. Om så vore fallet skulle det synas i omgivningarna. Tvärtom frodas djurliv och växter i fördröjningsdammar utmed vägarna och i stadskanaler som tar emot dagvatten.
Men tvättmedlen då, säger någon. Helt försumbart jämfört med utsläpp från hushållens disk och tvätt. Och oljor? Motortvätt sker inte på ”gatan” och infarten, bara i tvätthallar och i verkstäder. Så tvätt av bilars lackerade ytor måste vara vår tids absolut minsta miljöproblem. Varför dessa påståenden om “fultvätt” utan evidens? Var finns fakta? Om en företeelse ska framhållas eller misskrediteras i reklam eller nyhetsförmedling finns alltid lättköpta miljöskäl till hands, verkliga eller påhittade.
Av ordningsskäl, och inget annat, ska bilar inte rengöras och tvättas på gator för uppställning och trafik. Slappt upprepade miljöargument (favoritord: ”tungmetaller”) faller tillbaka på budbärarna själva med frågan: vad ligger egentligen bakom? Ekonomiska intressen i bilvårdsanläggningar? Aversion mot privatägda bilar? Brist på arbetsuppgifter på miljökontoren? Det måste finnas viktigare frågor att ägna skattefinansierad arbetstid åt!
