Allt och alla förväntas bidra till minskad miljöpåverkan, som för närvarande handlar om utsläpp av drivhusgaser. Det trumfar allt som tidigare varit rättesnören, till exempel kostnadseffektivitet. Hållbarhet betyder numera ”fortsätta länge” och inte ”hålla länge”. Lämpligt utformade försök med begränsad transparens och vetenskaplig evidens används som bevis. Kvasivetenskapliga begrepp som ”kolsänkor” blandar bort korten och ersätter sunt förnuft. I fallet asfalt finns vanföreställningen att användningen av bitumen är lika med utsläpp av koldioxid. Det må gälla själva hanteringen med asfalt men det gäller i så fall i lika hög grad de mest miljövänliga verksamheterna. Papperstillverkningens restprodukter, tallolja och lignin, försämrar egenskaperna hos bitumen och asfalt och förkortar livslängden, vilket i sig ökar utsläppen. Byt ut all bitumen mot tallolja och lignin så blir det uppenbart, istället för att blanda i små mängder som märks först senare. Papperstillverkning är dessutom oerhört energikrävande och står för hälften av svenska industrins energianvändning. Där finns möjliga kolsänkor om någonstans! Utvinning av bitumen producerar inte mer utsläpp per enhet än produktionen av tallolja och lignin, så vad har då vunnits på ett utbyte?  Inget! Asfaltproduktion kan ske utan nettoutsläpp, med undantag för transporter och utläggning, som är desamma för alla typer av asfalt. Asfaltens bästa bidrag till klimatet och samhällsekonomin är helt enkelt lång hållbarhet. Allt som äventyrar detta är kontraproduktivt i alla avseenden.