Allt och alla förväntas bidra till minskad miljöpåverkan, som för närvarande handlar om utsläpp av drivhusgaser. Det trumfar allt som tidigare varit rättesnören, till exempel kostnadseffektivitet. Hållbarhet betyder numera ”fortsätta länge” och inte ”hålla länge”. Rättrogna försöker överglänsa varandra i miljöomsorg med mer eller mindre påhittade argument. Genomgående är att betydelsen inte kan bedömas. Riggade försök används som bevis utan transparens och vetenskaplig evidens. Kvasivetenskapliga begrepp som ”kolsänkor” blandar bort korten och ersätter sunt förnuft. I fallet asfalt har somliga vanföreställningen att användningen av bitumen är lika med utsläpp av koldioxid. Det må gälla själva hanteringen med asfalt men det gäller i så fall i lika hög grad de mest miljövänliga verksamheterna. Tillsatser av tallolja och lignin i bitumen eller asfalt försämrar egenskaperna och förkortar livslängden, vilket i sig ökar utsläppen. Det vore bättre om restprodukternas koldioxid reducerades på annat sätt än genom att blanda dem i asfalt, det vill säga genom minskad pappersanvändning. Papperstillverkning är dessutom oerhört energikrävande och står för hälften av svenska industrins energianvändning. Där finns en kolsänka om någon! Utvinning av bitumen producerar inte mer utsläpp per enhet än produktionen av tallolja och lignin, så vad har då vunnits på ett utbyte?  Inget! Asfaltproduktion kan ske utan nettoutsläpp, förutom transporter och utläggning. Så asfaltens bästa bidrag till klimatet och samhällsekonomin är lång hållbarhet. Allt annat är utstuderad greenwashing och vilseledning av dem som inte känner till asfalthantering och väghållning så väl.