”Det är allas frihet att köra bil men ingens rättighet att parkera den gratis”, skrev en gång Andreas Schönström och Håkan Linné i en artikel mot privatbilar i Malmö. Som om ett flygbolag skulle meddela: “flygresan är gratis men landningen kostar”. Nu några år senare har visionen förverkligats: skyhöga parkeringsavgifter överallt dygnet runt, straff för minsta överträdelse av snåriga parkeringsbestämmelser med oskäliga böter. Bilburna boende, kunder och besökare som framhärdar ska nu slutligen pungslås med allt högre parkeringsavgifter efter de styrandes godtycke.
Genom underlåtenhet att bygga ut infrastrukturen för bilar i Malmö är det snart omöjligt att ta sig fram och hitta parkeringar vid centralt belägna affärer och boenden men det är en fullt medveten politik. Rödgrön politik har länge gått ut på att strypa den privata biltrafiken i Malmö, som numera också backas upp av de färglösa Liberalerna och sätts i verket av Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Sista steget i den rödgröna planen är att helt förbjuda privata bilar i Malmö med början på utvalda gator under vissa tider, som sedan utökas i tid och rum efter behag.
Dyra parkeringar kommer givetvis att finnas kvar. Det ger kommunen oerhörda inkomster utan motprestation, i dagsläget över 100 miljoner kronor om året. För att få politiskt stöd gäller det att skuldbelägga allt som har med bilar att göra och bortse från nyttan. Den privatägda bilen gör det möjligt att bebo och besöka hela vårt glesbefolkade land. Betydelsen för den enskildes livskvalitet och samhällsnyttan är enorm och kan inte överskattas. Det bevisas av att användningen av bil fortsätter, trots de bilfientligas alla ansträngningar men det får under inga omständigheter lyftas fram.
Till detta har gatorna gjorts till hinderbanor med bulor som gör färden obehaglig och farlig för alla typer av fordon och förfular stadsdelar som Sorgenfri till veritabla stridszoner mot bilar. Detta för att överdriva bilarnas farlighet och motivera bestraffningar och inskränkningar i alla former. När ska de rödgröna och deras medlöpare inse att det är privatägda fordon som får samhället att fungera och som utför merparten av transporterna av personer och varor? Försök tänka bort den privatägda bilen, hur skulle detta transportarbete kunna ersättas? Med 10-dubblad busstrafik? Färdtjänst och taxi? Underbetalda cykelbud?
Vem får då betala kalaset? Kollektiva trafikmedel subventioneras till hälften med skattemedel. Ökad kollektivtrafik kräver höjda skatter. Den privata bilen betalas däremot med beskattade medel efter utgifter för livets nödtorft. Samhället tar därtill ut skatter och avgifter på bilar långt utöver vad byggande och underhåll av gator och vägar kräver.
De rödgrönas vurm för batteridrift vore svårbegriplig om det inte var för att privat bilägande för vanliga medborgare fasas ut samtidigt med bränsledrivna fordon, eftersom deras beskattade medel inte kommer att räcka till. Batteridrift bär idag inte sina kostnader, liksom fallet är med vindkraft och solceller, men kommer att tvingas göra det om bränsledriften stoppas.
Framdriften av fordon kommer att utvecklas och ersätts efterhand med bättre alternativ på ett naturligt sätt men det åstadkoms inte med politiskt framtvingad och skattesubventionerad osäker, miljöfarlig och ineffektiv batteridrift. Batteridrivna fordon har dessutom en sårbar försörjningskedja, som lätt kan slås ut i en krissituation, till skillnad från bränsledrift. Hur många batteridrivna bilar kör omkring i Ukraina? Elenergi behövs istället för allt annat i samhället och kan bli en bristvara i framtiden. Transportsektorn löser sina problem betydligt bättre, och har redan gjort det, än de verkligt betydelsefulla problemkällorna för klimatet: kol-, gas- och oljeeldad el- och värmeproduktion, global industriproduktion i låglöneländer, all form av livsmedelsproduktion och ökande befolkning. På hundra år har världens befolkning fyrfaldigats. Varje människa lämnar avtryck på vår planet, oavsett hur tillvaron har framlevts. Det har fått konsekvenser och det avhjälps inte av batteridrift, solceller, vindkraft och bilfientliga kommuner som Malmö.
Ökad framkomlighet och tillgänglighet för bilar gynnar också fordon för godstransporter, hantverkare, samhällstjänster, sjukvård, säkerhet och beredskap. Alla former av näringsverksamhet stimuleras, vilket i förlängningen skapar ekonomiskt utrymme för alternativa transportsätt. Nu sker utbyggnaden i fel ordning och skattemedel för mer angelägna ändamål går till kostsamma och utopiska projekt utan påvisbar nytta, som måste korrigeras och bekostas av kommande generationer. Staden missköts med vettlös plakatpolitik istället för långsiktiga beslut till nytta för alla. Var tog vettet i Malmö vägen?
