Företag med stora materialvolymer har alltid haft ett gott öga till vägbyggande som mottagare av industrirester. Asfaltverksamheten använder avsevärda mängder stenmaterial och bitumen. Även en mindre dos av något inblandningsbart ämne summeras till ansenliga kvantiteter i slutänden. På listan över misslyckade inblandningsförsök finns granulerade bildäck och lignin från pappersmassaindustrin. Från papperstillverkningen kommer en annan rest, som egentligen inte har några problem med kvittblivning, nämligen svartlut. Den används som bränsle i pappersmassatillverkningen och är råvara till tallolja eller biobränsle och betingar där ett betydande värde. Ändå görs försök med inblandning i asfalt efter påstådd men obevisad klimatvinst som så kallad kolsänka, ett skolexempel på green washing och vilseledande reklam.
Ett avfall som däremot är välkommet in i vägbyggandet är krossad returasfalt. Den fungerar utmärkt som tillskott i obundna grusmaterial, både tekniskt och ekonomiskt och kräver inga särskilda investeringar. Alla grusföretag kan klara av det, förutsatt att det sker på rätt sätt. För att bli ny asfalt igen krävs emellertid stora investeringar i asfaltverken. Därutöver kommer kostnader på materialsidan för föryngringsmedel, som ska ge asfalten nytt liv. En utprovad mängd mjukgörande olja av rätt sort krävs tillsammans med korrekt doseringsteknik och omblandning. Varje avsteg från bästa utförande riskerar slutresultatet. I värsta fall kan beläggningsarbetet behöva göras om. Idag sker tillverkningen utan insyn helt efter tillverkarens gottfinnande och ekonomiska prioriteringar, eftersom föreskrivna handledningar och riktlinjer saknas. Slutresultatet kan inte bedömas med provningsmetoder för nytillverkning, eftersom de inte undersöker asfaltens hållbarhet. Asfaltens sammansättning och kontroll av komponenter säkrar vanligtvis kvaliteten i nytillverkad asfalt men säger inget om hur asfaltens olika beståndsdelar samverkar i fallet återvinning. Därför är tillverkningsstegen som tagits fram under mångårigt utvecklingsarbete så viktiga att följa in i minsta detalj, vilket dessvärre sällan sker. Kunder som köper asfaltbeläggningar med återvunnen asfalt måste kräva att produktionen kontrolleras och godkänns av oberoende kompetens på området.
Exempel på olämpliga föryngringsmedel är naturoljor, bland dem finns tallolja. Till skillnad från mineralolja förändras de över tid och polymeriseras till en hartsliknande, styv konsistens, som kåda i fallet tallolja. Det innebär att den inledningsvis uppmjukande förmågan avklingar och att den gamla asfalten återgår till sitt styva och spröda ursprung. Med föryngringsmedel baserade på mineralolja, med liknande ursprung som bitumen, blir effekten däremot beständig och slutresultatet kan jämföras med nytillverkad asfalt.
