I klimatdebatten förekommer begreppet kolsänka, som innebär att koldioxid tas upp, förvaras eller reduceras. Tanken är att kolsänkan ska kompensera andra utsläpp inom aktuell verksamhet. Med lite fingerfärdig balansräkning brukar det fungera i åtminstone reklam och marknadsföring, eftersom påståenden i de fallen sällan avkrävs bevis, som i seriös, transparent forskning.

Från pappersmassaindustrin kommer en processrest, antingen obehandlad som svartlut eller raffinerad som tallolja. Den är välkänd inom kemiskteknisk verksamhet, t ex plast- och färgtillverkning. Som alla oljeliknande produkter kan tallolja blandas in i bitumen. Då hittar en kreativ försäljare av asfaltprodukter ett argument för inblandning av tallolja, baserat på skogens upptag av koldioxid, vidarebefordrad genom tallolja in i asfalt. Därigenom infångad koldioxid ska då kompensera för asfalthanteringens användning av petroleumbränslen i entreprenadmaskiner och transporter. Dessutom påstås tallolja minska behovet av importerat bitumen, alltså en kolsänka och samtidigt ett bitumensubstitut. Så långt allt väl, om det bara vore sant.

Pappersmassatillverkning är en oerhört energikrävande industriprocess med betydande utsläpp (https://environmentalintegrity.org/wp-content/uploads/2025/08/EIP_Report_PaperTrailofPollution_5.29.25.pdf ). Energin kommer till stor del från skogsrester men också andra industrirester, som tjockolja och gummi. För vissa produktionssteg används petroleumbränsle. Skogsbränsle för energiproduktion kan låta klimatmässigt korrekt men innebär i praktiken en minskning av skogens kolinlagring och påspädning av koldioxiden i atmosfären, alltså ett kontraproduktivt klimatarbete. Tallolja innehåller visserligen kol och syre men själva raffineringen släpper ut koldioxid. Framställningen av tallolja orsakar rimligtvis lika mycket utsläppt koldioxid som tillverkningen av bitumen. Ersättning av bitumen med tallolja medför alltså inte minskade utsläpp av koldioxid, resultatet blir “zero” för att citera reklamtexterna. Att inblandad tallolja inte eldas upp innebär inte något besparat utsläpp av koldioxid, eftersom den ersätts med något annat koldioxidproducerande ämne i form av skogsbränsle eller petroleumprodukt. Åter igen, vinsten är “zero”. 

Bortsett från detta och från att kostnaderna är högre för tallolja och andra naturloljor jämfört med väl fungerande överbliven mineralolja, så låter det väl ändå rimligt? Ja, om det inte vore för att naturoljor polymeriseras och i fallet tallolja ändras från lättflytande olja till kåda efter något år. Genom detta hårdnar bituminet och asfalten försprödas.  Ligger den som slitlager går den i bitar, hur snabbt beror på inblandad mängd. Hamnar den i underliggande lager syns det inte lika tydligt lika fort men skadan finns där med kostnader för efterkommande väghållare.

Vore det inte för att tallolja är direkt skadlig för asfaltbeläggningar, skulle tilltaget bara kunna avfärdas som ett reklamjippo och ett oblygt exempel på green washing, inte utan underhållningsvärde, det ska medges. Tallolja har dålig klimat- och miljöprofil, liksom hela pappersmassaindustrin, det går inte att komma runt. Processresterna efter tillverkning av pappersmassa ska användas på sina tekniska meriter och inget annat. Annars är kanske deponering den klimatmässigt bästa lösningen, bara inte i asfalt.